Alla inlägg under februari 2011
Ikväll börjar andra säsongen av Klass 9A och hetsen mot en hel yrkesgrupp kan fortsätta. Lärarna får än en gång klä skott för ökade klasskillnader och en nedmonterad välfärd, samt en syn på utbildningen som satt lönsamheten framför lärandet. Dokusåpan Klass 9 A i SVT är en förströelse, en skenmanöver för att undvika en seriös och kritisk debatt om hela vår samhällsutveckling, där skolan utgör en spegel av samhället i stort. Marknadsliberalismen härskar i västvärlden.
På drygt två decennier har kartan ritats om rejält även inom skolans värld. Vi har sett en kommunalisering av skolorna, nya läroplaner och en lång rad friskolor. Tanken om en likvärdig skola har gått förlorad i jakten på så kallad valfrihet. Här råder konsensus trots att medierna gärna vill få det att låta som om det finns skilda åsikter i sammanhanget. Socialdemokraterna har ju till och med gått med på att skattepengar (skolpengen) kan gå till privata vinstintressen.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman är aktuell med debatt/essäboken Hets. Han berättar på ett mycket pedagogiskt sätt vad som har hänt skolan. Liedman konstaterar att den nyliberala hegemonin skördar stora framgångar. Det finns inte längre något motstånd mot Jan Björklunds marknadsliberala skola med konservativa ideal. Den synen dominerar hela västvärlden. Moderater och socialdemokrater är numera rörande överens om att framtidens skola främst skall spotta fram en anpassningsbar arbetskraft för den framtida kapitalismen. Om man inte kan bli anställd får man anställa sig själv och bli en så kallad entreprenör. Se, ett modeord i tiden förvandlad till naturlag.
Dagens elever skall inte formas till medvetna och kritiskt tänkande medborgare utan först och främst vara en slags lättrörlig vara på en kommersiell marknad. Ok, det finns vissa politiska nyanser. Alliansen har dessutom återinfört den gamla synen att praktiska yrkeslinjer inte skall locka till högre utbildningar. Framtidens arbetare anses inte behöva lika mycket samhällskunskap och språkstudier som akademiker. Humanistiska ämnen skall över huvud taget inte vara obligatoriskt på gymnasiet. Så cementeras framtidens klassamhälle. Hela den samlade oppositionen var motståndare till den förändringen.
Sven-Eric Liedman för ett omfattande och ingående polemiskt resonemang av hela utbildningsväsendet. Även universiteten och högskolorna styrs och granskas med samma typ av mått som hämtar sin näring från ett marknadsliberalt tänkande. EU bidrar med så kallade nyckelkompetenser. Här rankas forskare och deras lärosäten exempelvis efter antal citat i vetenskapliga tidskrifter och genom annan så kallad kvalitetssäkring. Liedman för ett övertygande resonemang där han påvisar det absurda i att mäta på det sättet. Forskare som tagit lång tid på sig och som åstadkommit stora bestående vetenskapliga framsteg har ingen chans i ett sådant mätsystem – däremot har en lång rad av fuskare fått många noteringar i detta så kallade kvalitetsindex.
Är det här en skola för framtiden? En skola som framför allt sysslar med att mäta elevernas ytliga baskunskaper i en allt snabbare och snurrande karusell av byråkrati? Vem vill bli lärare i ett sådant skolsystem? Vilka skall rekryteras? Hur levande är detta byråkratspråk exempelvis. Det finns en blind totalitär syn i sammanhanget som förskräcker. Vad säger en massa pappersdokument om en människa. Är en elev som snabbt kan rabbla fakta bättre än den som slinter på ytliga svar men som kan tänka i djupare resonemang? Åtskilliga har tagit sig fram i tillvaron genom att smussla med fusklappar i samband med skriftliga prov.
Varje enskild skola, lärosäte, högskola och universitet skall syssla med att bygga varumärken. Offentliga medel går till reklamföretag som får till uppgift att ta fram klämkäcka och till intet förpliktande reklamslogans. "En skola i verklighet". Vad menas? Finns det en skola i overklighet, undrar författaren.
Sven-Eric Liedman är inte en ensam röst i öknen. Det finns ett utbrett missnöje över sakernas tillstånd bland många humanister världen över. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skrev nyligen en mycket uppmärksammad artikel där hon menade att skolans främsta uppgift borde vara att främja ett klassiskt bildningsideal som bygger på kritiskt tänkande och nyfikenhet. Kort och gott; att se människan som en mänsklig växt.
Nu härskar idén om att skolan är en nyttig sak i livet som skall genomföras så fort som möjligt. Här finns inte utrymme för varken folkbildning och vuxenutbildning som dessutom var en av hörnpelarna i den progressiva nordiska välfärdsmodellen. Sven-Eric Liedman dömer ut den framväxande nygamla skolan som utbildningsministern (före detta yrkesmilitären) Jan Björklund kommenderat fram. Enkla slagord och ytliga resonemang går hem i TV och i braskande tidningsrubriker.
Men när omvälvningar av det här slaget äger rum transformeras uppenbarlighen nästan hela befolkningar i ett enda slag: Plötsligt visar människor ett mod de nyss inte trodde sig ha. Med ens blir maktens symboler - en regeringsbyggnad, en polisuniform eller en stridsvagn - degraderade eller desarmerade.
Lika fascinerande är det att beskåda de omgivande stormakternas kluvna reaktioner inför händelseförloppet. För en gångs skull tycker man att Obama nästan kunde hålla tyst istället för att tala så oinspirerat; stormaktens rädsla för att mista en avgörande stödjepunkt i regionen är så uppenbar att Obamas försiktiga yttranden blir pinsamma. Det gäller även EU, liksom den svenska regeringen och Carl Bildt. Men allra mest talande är väl egentligen den israeliska regeringens krampaktiga tystnad den senaste veckan. Alla är rädda att mista en trygg stödjepunkt, en partner i storpolitikens eviga strävan efter stabilitet - även om det innebär stöd till diktaturer.
Om revolutionerna i arabvärlden lyckas och om de sprider sig innebär det att en ny värld i flera avseenden träder fram. Den blir naturligtvis inte lätthanterlig den heller, eftersom demokrati medför att nya krav - ibland omöjliga att på kort sikt uppfylla - kommer att resas på de folkvalda. Men en demokratisering i arabvärlden tvingar stormakterna till nytänkande. Inte minst kommer den att ge Israel-Palestinakonflikten en helt ny ljussättning, när Israels agerande inte längre kan legitimeras med att landet är regionens enda demokrati. Och alla de unga missnöjda män som under arabvärldens maktpiskor sökt sig till fundamentalistiska alternativ kommer med tiden att tvingas tänka till.
På sikt kan en demokratiserad arabvärld sända frisk luft även in i de europeiska länder som sedan länge hemsöks av de högerextremas skräck för den muslimska världen. En muslimsk värld som plötsligt står där demokratiskt nymornad kommer att bli långt svårare att använda i kampen mot invandring och för islamofoba syften. Det känns i sammanhanget visserligen som en synnerligen bagatellartad kommentar, men ändå: Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti eller Le Front National förlorar på folkets framgångar i Tunisien eller Egypten.
Men återigen: inga segrar ska tas ut i förskott. I skrivande stund klamrar sig Mubarak ännu fast vid makten och i de flesta arabländer sitter kungar och föga demokratiska presidenter ännu i orubbat bo. Stenen har dock kommit i rullning. Världshistorien drar efter andan.
Men om Barbara Hendricks musikaliskt är i sitt esse på denna skiva (generös och självsäker, expressivt uttrycksfull) finner jag henne mer återhållen på ”Die schöne Müllerin” (Arte verum). Förvisso högst ovanligt med en sopran i rollen som mjölnaren, men ändå ok. Kanske sjunger hon dock aningen stelt. Likväl är det bra, och med Pöntinen som tryggt drivankare vid flygeln. Som fin bonus en bilagd dvd-skiva där hon sjunger utdrag ur ”die Winterreise”, tillsammans med pianisten Love Derwinger.
I slutet av december genljöd mitt arbetsrum av Tine Thing Helseths trumpetsolon, på en julskiva inspelad med den norska kammarorkestern. I denna unga norska solist framträder en talang i nivå med gamle mästaren Arne Lamberth.
Men nu till januari månads favoriter: dubbel-cd:n ”Love songs” (Naïve) med mezzosopranen Anne Sofie von Otter, ackompanjerad av briljante Brad Mehldau. Jag tycker att von Otter på senare år gått från klarhet till klarhet. Hennes tolkningar fullkomligt lyser av såväl mänsklig som musikalisk mognad. På den ena cd:n sjunger hon sånger med musik av Mehldau, på den andra alltifrån Jaques Brel till Tage Danielssons ”Att angöra en brygga”. Sublimt känsligt, och lyhört. Och pianissimon med forte-verkan.
Pianisten Eldar Nebolsin, f. 1974, gör en lysande tolkning av Chopins pianokonsert nr 1: han är lika mycket poet som pianist. Och Warszawas filharmoniker bjuder en tät, inspirerad orkesterklang på denna inspelning från 2009 (Naxos). En annan pianist, en av världens nu främsta, enligt min mening, Angela Hewitt, framför Bachs ”The English suites” (Hyperion) med en sådan kombination av klarhet och finess att lyssnandet blir en första gradens njutning. Hewitt, som gav sin första solokonsert som nioåring, spelar med en exakthet à la Glenn Gould men tolkar musiken med ett större mått av hörbar eftertanke. Angela Hewitt är även aktuell med en skiva med Schumanns pianomusik; här finns både underbara Kinderszenen, Davidsbündlertänze och g-mollsonat nr 2. Triumfartat vackra tolkningar!
Barockensemblen Rebaroque (bildad 1988), med konsertmästaren Maria Lindal, har utkommit med en cd med Telemann-musik (Proprius). Det står som en sky av spelglädje över dessa sprudlande tolkningar. Jag vill slutligen framhålla även ”Ombra cara” (Harmonia Mundi), där kontratenoren Bejun Mehta sjunger en rad Händel-arior, tillsammans med Freiburger Barockorchester under eminente René Jacobs ledning. Bejun Mehta sjunger minst lika hängivet utlämnande som Philippe Jarrousky; de är båda världsledande inom kontratenorfacket. Denna fullträff till skiva (som i effekt motsvarar en flaska rödvin, minst) kompletteras av en dvd som visar hur inspelningen gick till. Underbart, från början till slut!
När Anna Lindh mördades orsakade det en störning i hela den socialdemokratiska successionsordningen - en störning som egentligen först nu, denna vårvinter, uppenbarat sina bråddjup. Hon var den självklara efterträdaren till Göran Persson och man kan vara rätt säker på att hon skulle ha hälsats med entusiasm som ny och första kvinnliga partiordförande - och kanske rentav med vånda i det politiska motståndarlägret. Hur hon till sist hade klarat uppgiften vet ingen. Men det som hennes död blottlade var en generationslucka i arbetarrörelsen och framförallt i partiet: Det är helt enkelt förtvivlat ont om självklara politiska talanger i spannet mellan låt oss säga 35 och 50 år.
Skälet till det är i grunden medlemstapp och en nervittrande social rörelse - som i sin tur förorsakats både av samhälleliga förändringar och av en kontinuerligt sjunkande idépolitisk vitalitet. Under loppet av åttio-, nittio- och 00-talen tilläts inte några unga människor med idépolitisk hetta, beredda att ständigt aktualisera socialdemokratiska kärnvärden, att växa fram. Vare sig det handlade om budgetsanering eller EMU fick kritiker finna sig i att inte kunna avancera i rörelsen. Kvar blev de mer marknadsorienterade, av låt oss säga Östros eller Sahlins typ.
Det är huvudförklaringarna till varför rörelsen nu våndas inför valet av en ny ordförande - och eländet förvärras av en gammeldags kultur som förhindrar kandidater att argumentera för sin sak. På partiets högra flank förordas namn som Mikael Damberg och ännu mer Sven-Erik Österberg. Och visst, Österberg har förutsättningar att kunna samla rörelsen. Bland vanliga s-väljare ses han nog som en trygg hamn i en besvärlig tid. Men han hörde till dem som jublade över Mona Sahlins sista ordförandetal, när hon trädde fram som i det närmaste beundrare av Reinfeldt och Borg.
Det är problemet med Österberg: Ingenting i hans agerande hitintills tyder på att han är den som förmår genomföra den pragmatiska vänstersväng som svensk - och även europeisk - socialdemokrati behöver.
På partiets vänstra halva förs ibland förre miljöministern Lena Sommestad fram. Ideologiskt är det utmärkt. De som uppskattar henne urskiljer just det som socialdemokratin idag behöver: Kritik av själva den borgerliga agendan. Läser man hennes blogg ser man en klartänkt intellektuell som inser att partiets historiska och framtida berättigande bara kan ligga i att erbjuda en balanserande och moderniserande motkraft till ensidigt marknadstänkande. Hon inger respekt.
Men är hon en person som reellt sett har någon chans att bli vald till partiordförande? Nej. Hennes förankringskapital i rörelsen är för svagt. Hon är intellektuell och skarp som en Olof Palme uppdaterad till en grön era - men saknar det som den unge Palme, kommen från östermalmsk överklass, till sist förvärvade: Rörelseförankring.
Så vad återstår? Det är möjligt att Pär Nuder ännu inte helt ska räknas ut, men de senaste beskeden tyder trots allt på att han inte ställer upp, hur bedjande rörelsen än ställer sig.
Jag erkänner att jag haft svårt att bestämma mig för vilken av de tänkbara namnen som jag är beredd att satsa på. De socialdemokratiska distrikten har kommit med sina kravprofiler men känslan är stark av att man även där famlar i mörkret. Som läget nu är kan jag inte se annat än att det namn som till slut återstår är Veronica Palm. I Ekots lördagsintervju häromsistens gjorde hon inget outplånligt intryck; hon lät svävande i flera viktiga frågor. Men den generella färdriktning hon pekade ut var glasklar: Socialdemokratin måste göra någonting annat än borgerligheten. Det går inte att tävla med borgerligheten i skattesänkningar. En egen agenda måste byggas.
Palm är ett realistiskt namn. På partiets interna vänster-högerskala lutar hon svagt åt vänster, men inte så mycket att hon inte skulle klara att få med sig hela massan av praktiskt lagda kommunalråd. Den fråga som många aktiva i partiet nog oroar sig mest för är banal men betydelsefull: Klarar hon en match med Reinfeldt? Svaret på den frågan är: Det vet vi inte. Men det vet vi heller inte om de andra tänkbara namnen. Men hon är snabb i repliken, och även om hon inte har Sommestads intellektuella pondus eller Österbergs manskapital (tyvärr betyder det mycket för många i rörelsen, särskilt äldre) är det uppenbart att hon idépolitiskt blickar åt rätt håll: Solidaritet och frihet hänger ihop.
Jussi Björling. I dag skulle han ha fyllt 100 år. Hans stämma nådde det innersta – en klang som var både smärtsamt vacker och lidelsefull. Han var blues rakt igenom. Allt verkade så enkelt. Rak i ryggen, ut med bröstkorgen. Sjung av hjärtat sjung. Jussi Björling var en trapetskonstnär – en cirkusartist i världens största operahus. Han svingade sig upp mot skyn – i tonhöjder i trakterna av d och ovanför höga c. Jussi Björling kunde också låta rösten svepa fram i mörka djup av barytonlägen. Jussi Björling hör än i dag till de allra främsta – ja rent av kanske den bäste av dem alla.
Hans levnadsberättelse innehåller också allt som borde vara en filmskapares våta dröm. Ingen har dock ännu lyckats göra den där fulländade långfilmen om den fattige pojken från Stora Tuna, Borlänge, Sverige. Hans liv var en saga men även en tragedi.
Han sjöng tills vingen brast. Jussi Björling dog i en ålder av 49 år. Han efterlämnade en sörjande maka (Anna-Lisa) och barnen Anders, Lars och Ann-Charlotte samt ytterligare två barn utom äktenskapet. Han gick ned sig i det allmänt bekanta stora svarta hålet som stavas alkohol.
I SVT: musikdokumentär hymlar inte barnen med sanningen. Jussi var född alkoholist. Det tunga arvet hade bröderna Björling fått från fadern David. Det var också han som hade drillat sina söner till storverk. Det var David som hade skolat pojkarnas röster och använt barnen som eget arbetsmaterial. Hans sångpedagogik var kontroversiell och han styrde pojkarna med järnhand. David skapade Björlingkvartetten. De stod vid moderns grav och gav konsert. Då var Jussi sex år gammal. Det handlade om överlevnad. Att simma eller sjunka. De hade inget annat val. Man ställde kosan till USA och de stora pengarna. Björlingkvartetten gjorde omedelbar succé, särskilt i svenskbygderna. De små pojkarna liknar gubbar på bilderna.
Johan von Sydows musikdokumentär ger en stadig överblick som omfattar både Jussis liv och karriär. Här blandas arkivmaterial och intervjuer med Jussi Björlings barn. Dessutom finns de sedvanliga hyllningarna från kollegor och operaentusiaster. Sydow nuddar också vid den där smått storsvenska nationalismen som på nytt blomstrade under 50-talet. Jussi var ingen politiskt medveten människa. Han var som folk är mest – såg upp till olika auktoriteter och ville ha deras bekräftelse.
Jussi Björlings färd genom samhällsklasserna skulle behöva ett eget kapitel. Här finns självfallet en viktig komponent för att förstå hans hejdlösa behov att supa skallen av sig med jämna mellanrum? Jussi Björling kom från mycket fattiga förhållanden och hade en ofullbordad skolgång bakom sig. Han befann sig i ett socialt underläge men hamnade sannerligen i de riktigt fina salongerna. Här befann sig hos samhällets elit.
Jussis kaxighet bestod i att han visste vad han kunde göra med rösten. Han tog sig högst upp på toppen, ställde stora krav på sig själv och levde med rädslan att förlora sin position. Det var framför publiken som han fick sin omedelbara bekräftelse, en kärlek som förvandlades till ett gift.
Här finns tydliga paralleller med andra människor som skaffat sig berömmelse redan som barn. Vad var Björlingkvartetten om inte en dåtida The Jackson 5. Både Jussi och Michael Jackson gick samma tragiska öde till mötes.
Ett annat kapitel som rapsodiskt avverkas i musikdokumentären är Jussis nära relation till dåtidens schlagermusik. Då var det förbjudet att kasta sig mellan olika genrer. Jussi spelade in schlagers på skiva men tvangs göra det under pseudonym.
Johan von Sydows musikdokumentär tar aldrig på allvar upp klassperspektivet eller "yrkesförbudet" inom dåtidens populärkultur. Filmen försöker dock hålla en god balans mellan människan och ikonen Jussi Björling, sagan och tragedin. Han lyckas bitvis riktigt bra med detta.
Det misslyckas tyvärr Torbjörn Lindqvist fullständigt med i sin dramadokumentär – "Jussi i vår hjärtan". Det är en film som tillkommit med små ekonomiska men det är ointressant i sammanhanget. Torbjörn Lindqvist och hans medarbetare har inte nämnvärt intresserat sig för varken Jussis eller fader Davids mycket svarta sidor.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|