När Anna Lindh mördades orsakade det en störning i hela den socialdemokratiska successionsordningen - en störning som egentligen först nu, denna vårvinter, uppenbarat sina bråddjup. Hon var den självklara efterträdaren till Göran Persson och man kan vara rätt säker på att hon skulle ha hälsats med entusiasm som ny och första kvinnliga partiordförande - och kanske rentav med vånda i det politiska motståndarlägret. Hur hon till sist hade klarat uppgiften vet ingen. Men det som hennes död blottlade var en generationslucka i arbetarrörelsen och framförallt i partiet: Det är helt enkelt förtvivlat ont om självklara politiska talanger i spannet mellan låt oss säga 35 och 50 år. 
  
Skälet till det är i grunden medlemstapp och en nervittrande social rörelse - som i sin tur förorsakats både av samhälleliga förändringar och av en kontinuerligt sjunkande idépolitisk vitalitet. Under loppet av åttio-, nittio- och 00-talen tilläts inte några unga människor med idépolitisk hetta, beredda att ständigt aktualisera socialdemokratiska kärnvärden, att växa fram. Vare sig det handlade om budgetsanering eller EMU fick kritiker finna sig i att inte kunna avancera i rörelsen. Kvar blev de mer marknadsorienterade, av låt oss säga Östros eller Sahlins typ. 
  
Det är huvudförklaringarna till varför rörelsen nu våndas inför valet av en ny ordförande - och eländet förvärras av en gammeldags kultur som förhindrar kandidater att argumentera för sin sak. På partiets högra flank förordas namn som Mikael Damberg och ännu mer Sven-Erik Österberg. Och visst, Österberg har förutsättningar att kunna samla rörelsen. Bland vanliga s-väljare ses han nog som en trygg hamn i en besvärlig tid. Men han hörde till dem som jublade över Mona Sahlins sista ordförandetal, när hon trädde fram som i det närmaste beundrare av Reinfeldt och Borg. 
  
Det är problemet med Österberg: Ingenting i hans agerande hitintills tyder på att han är den som förmår genomföra den pragmatiska vänstersväng som svensk - och även europeisk - socialdemokrati behöver. 
  
På partiets vänstra halva förs ibland förre miljöministern Lena Sommestad fram. Ideologiskt är det utmärkt. De som uppskattar henne urskiljer just det som socialdemokratin idag behöver: Kritik av själva den borgerliga agendan. Läser man hennes blogg ser man en klartänkt intellektuell som inser att partiets historiska och framtida berättigande bara kan ligga i att erbjuda en balanserande och moderniserande motkraft till ensidigt marknadstänkande. Hon inger respekt. 
  
Men är hon en person som reellt sett har någon chans att bli vald till partiordförande? Nej. Hennes förankringskapital i rörelsen är för svagt. Hon är intellektuell och skarp som en Olof Palme uppdaterad till en grön era - men saknar det som den unge Palme, kommen från östermalmsk överklass, till sist förvärvade: Rörelseförankring. 
  
Så vad återstår? Det är möjligt att Pär Nuder ännu inte helt ska räknas ut, men de senaste beskeden tyder trots allt på att han inte ställer upp, hur bedjande rörelsen än ställer sig. 
  
Jag erkänner att jag haft svårt att bestämma mig för vilken av de tänkbara namnen som jag är beredd att satsa på. De socialdemokratiska distrikten har kommit med sina kravprofiler men känslan är stark av att man även där famlar i mörkret. Som läget nu är kan jag inte se annat än att det namn som till slut återstår är Veronica Palm. I Ekots lördagsintervju häromsistens gjorde hon inget outplånligt intryck; hon lät svävande i flera viktiga frågor. Men den generella färdriktning hon pekade ut var glasklar: Socialdemokratin måste göra någonting annat än borgerligheten. Det går inte att tävla med borgerligheten i skattesänkningar. En egen agenda måste byggas. 
  
Palm är ett realistiskt namn. På partiets interna vänster-högerskala lutar hon svagt åt vänster, men inte så mycket att hon inte skulle klara att få med sig hela massan av praktiskt lagda kommunalråd. Den fråga som många aktiva i partiet nog oroar sig mest för är banal men betydelsefull: Klarar hon en match med Reinfeldt? Svaret på den frågan är: Det vet vi inte. Men det vet vi heller inte om de andra tänkbara namnen. Men hon är snabb i repliken, och även om hon inte har Sommestads intellektuella pondus eller Österbergs manskapital (tyvärr betyder det mycket för många i rörelsen, särskilt äldre) är det uppenbart att hon idépolitiskt blickar åt rätt håll: Solidaritet och frihet hänger ihop. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ikväll börjar andra säsongen av Klass 9A och hetsen mot en hel yrkesgrupp kan fortsätta. Lärarna får än en gång klä skott för ökade klasskillnader och en nedmonterad välfärd, samt en syn på utbildningen som satt lönsamheten framför lärandet. Dokusåpa...

Men när omvälvningar av det här slaget äger rum transformeras uppenbarlighen nästan hela befolkningar i ett enda slag: Plötsligt visar människor ett mod de nyss inte trodde sig ha. Med ens blir maktens symboler - en regeringsbyggnad, en polisuniform ...

Men om Barbara Hendricks musikaliskt är i sitt esse på denna skiva (generös och självsäker, expressivt uttrycksfull) finner jag henne mer återhållen på ”Die schöne Müllerin” (Arte verum). Förvisso högst ovanligt med en sopran i rollen som...

Jussi Björling. I dag skulle han ha fyllt 100 år. Hans stämma nådde det innersta – en klang som var både smärtsamt vacker och lidelsefull. Han var blues rakt igenom. Allt verkade så enkelt. Rak i ryggen, ut med bröstkorgen. Sjung av hjärtat sju...